liza@lkat.se

+46 (0)703 - 679 171

Installation och performance utställt på Ljungbergmuseet 2020.

Installationen består av två rum med textila avdelare. I det första rummet spelas en textuppläsning i högtalare. I det andra rummet, omkring 75 kvm stort, genomfördes ett performance, en två timmar lång andningsritual där andetagen förstärktes med mikrofoner och högtalare.

I verket blir lungan med sin 75 kvm stora absorptionsyta metaforen för det inre utrymme som är nödvändigt både för självets förankring och för kontakt med andra. Andetaget kan här ses som bärare av den egna närvaron som förflyttar sig mellan kropparna och de inre rummen och lungan blir gränsen mellan det inre/yttre och mellan självet/den andre.

Ett verk om att släppa in och att bli insläppt. Om att våga ge och våga ta emot.

I detta ljudverk hörs samtliga sociala svarsljud under en två timmar lång middagsbjudning.

Utplockade ur sitt sammanhang väcker svarsljuden nya associationer och visar samtidigt på det komplexa bygge som social interaktion vilar på.

Visat på Ljungbergmuseet 2020 och på Galleri Seilduken 2017.

Performance på 13festivalen i Göteborg 2020.

En syntes av Marina Abramovic och Ulays performancekonstverk Light/Dark från 1977 och den aktion som Danuta Danielsson utförde i samband med motdemonstrationer mot Nordiska Rikspartiets paradtåg 13 april 1985 i Växjö då hon utdelade ett slag med sin handväska mot en av Nordiska rikspartiets medlemmar. I performanceverket lyfts handlingen ur sin kontext och verket adresserar frågor som våld i nära relationer, våld i relation till politisk aktivism och vad som sker när handlingar lyfts ur sitt sammanhang.

Utställning på Galleri Seilduken 2019.

Installation bestående av plastavgränsningar markerandes en yta av 75 kvm, videoprojektion, lerskulpturer, text och teckningar. Den 75 kvm stora ytan återspeglar den yta med vilken lungans alveoler absorberar inandningsluften och motsvarar ytan av en medelstor bostad.

I verket återskapade jag kvinnofigurer som under bronsåldern användes som vikter i ett viktsystem. Dessa skulpturer lämnade jag ut till väninnor vilka ombads att fotografera figurerna i sina hem.

I videon som projicerades på en vägg i installationen visas en två timmar lång andningsritual med inklippta bilder från väninnornas hem.

Ett verk om att lämna tillträde till det privata och personliga, en motvikt till den patriarkala strävan efter att erövra och forcera inträde.

Utställning på Galleri Seilduken 2018.

Ett verk med utgångspunkt i porträttet som en öppning in i en annan människas inre med frågeställningar om hur mycket som lämnas över i korta möten med okända och hur mycket de egna erfarenheterna får agera utfyllnad i glappen emellan.

Okända kvinnor på offentliga platser i stadsmiljö fick förfrågan om att tecknas av under cirka 30 minuter långa sessioner på cafeer. Resultaten efter dessa möten blev teckningar och texter nedskrivna efter respektive möte vilka presenterades i en installation med teckningarna upphängda och en videoprojektion där texterna lästes upp med ljudet i hörlurar.

Performance på Performance Art Oslo Festival (PAO) 2018

Performance och installation 2017.

Ett verk där vila/passivitet/sömn i det offentliga rummet undersöktes, specifikt på platser genomsyrade av aktivitet, rörelse och konsumtion. I verket vill jag undersöka relationen mellan det offentliga och personliga och ställa frågor om vilka personliga behov som ges fokus i offentliga miljöer och hur mycket medborgarna själva kan ta initiativ till att inta och förändra offentliga rum.

Verket beståer av två performance. Ett performance där jag sov/vilade på större shoppinggator i centrala Oslo och dokumenterade förbipasserandes reaktioner med dold kamera. Ett annat performance där jag markerade upp sovzoner med kalkspray i området omkring Oslo Rådshus, den plats där Oslo kommunfullmäktige år 2013 beslutade om "Soveloven", lagen som kriminaliserar och bötfäller offentlig sömn i Oslo.

Dokumentation av performance som ägde rum på Växjö Konsthall 2017.

Under detta performance var utgångspunkten att utmana gränser för kontroll, kontrollöshet och exponering. Jag försatte mig i en position av utsatthet samtidigt som jag utsatte besökarna för detsamma då jag viskade fraser om inbillad fasad, skydd och kontroll.

Fraserna kunde exempelvis vara: ”Du är lika exponerad som jag”, ”Du har inte heller någon kontroll”, ”Du tror att du är skyddad”, ”Du är lika utlämnad åt mig som jag är åt dig”.

Installation bestående av järnkedjor, skyddsplast, video, ljud och text.

Verket är resultatet av tre veckors isolering i ett torp på landet i tystnad utan kontakt med omvärlden. Ett verk om perpektivskiften och om den lilla människans försök att finna relation till tid och omgivning.

Installationsrummet är uppdelat i tre sektioner med gränser emellan, likt lager att ta sig förbi. Rörelse är centralt i verket; kedjornas, plastens och betraktarens rörelse i rummet samt objekt som i videor sätts i rörelse av naturen.

I den första delen, efter att ha passerat ingången med gamla redskap där endast handtagen finns kvar, ställs betraktaren i ett slags underläge med en film projicerad högt upp på väggen. Perspektiven är förvrängda och man kan få en upplevelse av att vara under vattenytan varpå naturens yttringar avspeglas.

I nästa sektion, efter att ha tagit sig igenom ett plastskynke, är ett system av kedjor upphängda likt ett nät. Kedjorna liksom redskapen är upphittade på torpet och vittnar om tidigare generationers livsvillkor. Kedjornas upphängning tvingar besökaren till interaktion och till att positionera sig i nätet. Inget utrymme har lämnats för att besökaren ska kunna ta sig igenom utan att sätta kedjorna i rörelse, en rörelse som förstärks av skuggorna på väggarna.

På andra sidan om kedjesystemet är en video projicerad på en vägg och visar hur skyddsplast rör sig i vinddraget och skrapar mot betonggolvet likt andetag. Längst in i rummet är en plastkub upphängd från tak till golv med dagboksutdrag från tiden i isolering skrivna på insidan.

Uställt på Växjö Konsthall 2017

Videverk där två personer, en åt gången, lämnas ensamma i ett rum med instruktionen att tänka på sitt livs värsta handling. Personernas känslomässiga närvaro tvingar betraktaren till ett intimt möte. Allt eftersom sker förändringar av sinnestillstånden och betraktaren får följa med på en inre resa och måste själv måste skapa narrativet.

Installation bestående av pallar och ramar/skärmar byggda i trä och skyddsplast.

Med verket ville jag undersöka relationen mellan närhet och distans. Besökare kan ta plats i verket där pallarna är placerade relativt nära varandra samtidigt som skärmarna försvårar viss typ av kontakt.

Skärmarna skapar avdelningar där sikten försämras för varje avdelning längre bort och intrycken därifån allt mer filtreras bort.

Ett verk om ramen/skärmen som i rent fysisk mening kan fungera som avskärmning och skydd och i mental mening som nödvändiga förenklingar som exkluderar och inkluderar förståelse om världen och både möjliggör och begränsar förståelse för andra individer och grupper.

Interaktiv installation i ett 5x5 m stort slutet rum med avgränsningar markerade av skärmar och madrasser.

I verket undersöktes gränser för den privata sfären i ett tillfälligt och anonymt rum där 10-15 personer släpptes in en åt gången med en minuts intervall och inbjöds att i tystnad slå sig till ro. I takt med att allt fler intog rummet tvingades besökarna att upprätta nya känslomässiga och fysiska gränser till varandra.

Videoperformance.

I ett samarbete mellan åtta konstnärer gjordes en installation/konstnärlig feministisk manifestation på hockeyarenan VIDA i Växjö 2016. Verket var en del av ett större projekt initierat av konstnär Anna-Karin Arvidsson med den lokala sägnen om Blända som utgångspunkt.

Under manifestationen fick allmänheten utifrån nya spelregler, med röda strumpor och utan krav på prestation, inta isen och den röda ”punktmarkeringen”.

Under tiden hördes oroliga, kritiserande och påhejande utrop, sådant unga kvinnor ofta kan höra för att förtjäna att få ta plats.